Ibland kan jag skämmas för att mitt liv, som vi kan kalla för en skepp på havet, blev något jag inte kunde hålla flytande under en period. För att jag styrde skeppet ner till botten.... Men är det inte en del av livet? Varför ska man lägga ribban så högt att det inte finns plats för misstag? Det är av misstag man lär sig. Dessutom så finns det nu utrymme för att vara stolt över att jag lyckades få ett sjunkande skepp att flyta bättre än någonsin. Nu kan jag också hjälpa andra bättre som behöver veta hur man vänder det negativa till något positivt - och personer med perfekta liv är inte lika lämpade som det som jag är?

Jag ska göra mig av med min skam en gång för alla och istället göra det till en sak att vara stolt över.